Proof of work är ett system som faktiskt existerade före Bitcoin kom till. Det har sedan dess kopplats till den världsberömda kryptovalutan.
I proof of work representeras majoritetsbeslut (konsensus) av regeln “längsta kedjan vinner”. Detta innebär i princip att deltagare i blockkedjans nätverk accepterar den längsta kedjan av block som den enda giltiga.
Regeln förhindrar att flera kedjor kan existera sida vid sida, som var och en återspeglar olika versioner av historien. Vilket innebär att ju längre versionen av blockkedjan blir, desto mer datorkraft och resurser skulle behövas för att i teorin, rulla tillbaka den.
För att den längsta kedjeregeln ska fungera säkert är det svårt att lägga till nya block i kedjan. Detta menas med att det är både dyrt och tidskrävande. Nätverksdeltagare tävlar om att lösa komplexa kryptografiska pussel och blir de första i nätverket som framgångsrikt validerar varje nytt block. Metaforiskt kallas denna process för “mining“.
Ett lösa ett proof of work problem kräver flera, upprepade försök som förbrukar en stor mängd datorkraft innan det löses framgångsrikt.
Satoshi Nakomoto förklarade i Bitcoins vitpapper (whitepaper) att “den längsta kedjan inte bara fungerar som ett bevis på händelseförloppet. Det bevisar att den kom från den största poolen av CPU kraft.”
Utifrån denna princip kan vi förstå att det krävs en enorm mängd datorkraft för att underhålla proof of work systemet. Så de som har råd att investera i den mest sofistikerade och kraftfulla hårdvaran är i princip de som har privilegiet att underhålla nätverket.
En nackdel med proof of work är dock att driften av den hårdvara som krävs för att bryta fram nya Bitcoin och underhålla nätverket förbrukar elnivåer som är lika stora som små nationer.
